Hur hamnade du på parketten?

Jag blev tillfrågad i början av året om jag vill medverka i programmet. Min första reaktion var ”så klart”, men efteråt började jag tvivla så smått. Programmet slukar mycket tid, och jag har familj och arbete i mitt liv. Jag diskuterade med familjen och vi konstaterade att både min fru Eevas och mina föräldrar bor i närheten och kan hjälpa till. På jobbet delegerade jag arbetsuppgifter till andra. När allt det här var avklarat gick jag med på att delta.

Hur ser din vardag ut med Dansar med stjärnor?

Vi inledde dansträningarna fyra veckor före direktsändningen. Vi tränade två stilar parallellt: vi började med jive, följande vecka en dansstil till och veckan före den första sändningen tränade vi redan en tredje stil. Nu lyckas det här inte längre, för tiden räcker inte till.

När direktsändningen är undanstökad på söndagen ska man glömma allt man lärt sig på måndagen. Då tar vi itu med en ny dansstil, lär oss stegen, hittar nya muskler och tillägnar oss nya de nya rytmerna.

På måndag är det grundstegen, på tisdag steghelheterna och på onsdag är koreografin färdig. På torsdag visar vi koreografin i studion så att fotograferna, ljusdesignerna och visualisterna vet hur de utgående från våra rörelser ska genomföra söndagens sändning. På fredag koncentrerar vi oss på de små detaljerna: huvudets ställning och handrörelserna. Om det verkar som att vi ännu inte fixar det tränar vi dessutom på lördag. Vanligen försöker jag ha den som vilodag. På söndag spränger vi potten.

Är dans en sport?

Det här debatterade jag och min dotter Celina, som påstod att det är det. Jag höll inte med, tills jag började dansträningarna. Det här är tungt för kroppen. Att bli bra på riktigt hänger på antalet upprepningar. Det är som i sport, ju mer du kastar boll, desto oftare träffar du korgen. Mat, vila, återhämtning: allt det är lika i dans och sport.

Jag försöker komma ihåg att vara avslappnad. Det kan löpa bra på träningen men i direktsändning när kameran går stramar jag åt greppet som i en idrottsprestation, trots att man borde sikta på en avspänd dansprestation. Det här märker publiken inte nödvändigtvis, men domarnas proffsögon ser allt.

Hur löper träningarna?

Alla lärare är järnhårda proffs med erfarenhet av olika slags elever. Jag började med Anniina Koivuniemi men nu dansar jag med Katri Mäkinen. Det finns tolkar på träningarna och i sändningarna. Ibland lider kontakten med dansläraren av att jag måste se på tolkningen. Ibland är det bättre utan tolk; läraren visar rörelserna, använder grundtecken som hon lärt sig och visar takten till exempel genom att klappa mig på ryggen eller klämma min hand. Jag lär mig bäst via rörelseminnet.

Träningssalen är det enda stället där det finns en bas stor som en enorm papplåda. Jag har en stark bas också i bilen, så medan jag kör känner jag på danslåtarna på förhand. Så tar jag in musikens rytm.

Jag måste lyssna noga på läraren och koncentrera mig till hundra procent på det jag gör. Om man inte förstår vad man gör fel, är man illa ute. Domarna gav mig respons till exempel på att halsen ska fortsätta efter ryggraden. Det här brottades jag med i veckor tills jag alldeles nyligen fick en aha-upplevelse och lyckades korrigera halsens ställning. Jag brukar också själv säga att det värsta är när en människa inte förstår vad hon inte förstår.

Dansar med stjärnor är ett stort maskineri. Hur har du lyckats smälta in i det?

På förhand väntade jag mig att jag skulle behöva förklara grundläggande saker, som hur man använder tolk. När det hela började rulla var det en positiv överraskning att känna att jag stod helt på samma startlinje som de andra deltagarna. Producenterna hade gjort sitt förhandsarbete väldigt bra: tagit reda på de bästa sätten att handla med tolk och vad man ska beakta ur den teckenspråkigas perspektiv.

Jag övar cirka fem timmar om dagen med läraren. I det ingår kostymprovning, intervjuer och tolkningar. Tolkningsprocessen tar sin beskärda del av träningstiden. På kvällarna övar jag ännu själv 1–2 timmar och går igenom stegen och koreografin. Jag hör inte musiken, så jag måste få uppfattningen om rytm, tempo och koreografi att sitta ordenligt i mitt rörelseminne.

Hur har du klarat av publiciteten?

Medieuppbådet har varit massivt. I intervjuer har jag varit noga med att min dövhet inte framställs som en utmaning och att man inte generaliserar mig att gälla alla döva. Jag vill att publiken ska se mig som mig själv i tävlingen.
I sociala medier har jag fått massor av positiv respons, vilket ger mig mer energi men också skapar en press på framgång. Å andra sidan har jag redan tagit mig halvvägs i tävlingen: allt som händer efter det här är bara plus.

Signmark tog sig till semifinal i danstävlingen och kom på fjärde plats.

Artikeln är publicerad i Dövas tidskrift 4/2022.

Text Anne Sjöroos
Foto MTV / Katja Tamminen