Rebekkas berättelse
Jag var 8 år gammal, blyg och tystlåten. Det fanns inga andra döva i min familj, så jag var ofta den enda som tecknade hemma hos oss. Sedan fick jag första gången åka på läger för teckenspråkiga barn.
Äntligen var jag en del av gruppen! Det är svårt att förklara hur fantastiskt det kändes att äntligen förstå allt som diskuteras runt omkring mig. Jag kunde kommunicera med alla på mitt modersmål, finskt teckenspråk. Jag fick nya vänner, och det var alltid årets höjdpunkt att få åka på läger för att träffa dem.
Men det som jag minns bäst från det första lägret var lägerledarna. De var döva, självsäkra och glada. Jag tittade beundrande på dem: kan jag bli som de en dag?
Flera år senare var jag ledare på samma läger. En liten, spänd flicka tittade på mig. Hon påminde om mig själv. Hon tecknade försiktigt, och jag svarade. Jag förstod att jag hade blivit en sådan förebild som jag behövde, när jag var liten.
– Rebekka, döv lägerledare