Berättelsen om Joonas
Förra sommaren var jag på ett teckenspråkigt idrottsläger. Jag fick prova på många grenar – fotboll, basket, friidrott, till och med brottning! Allt gick på teckenspråk och jag fick vara med helt – som en del av gruppen. Jag märkte att jag faktiskt gillar att röra på mig.
När skolan började, väntade jag särskilt på gymnastiktimmarna.
Men så kom första gymnastiktimmen. Jag såg mig omkring, men ingen teckenspråkstolk dök upp. Jag förstod inte varför, det fanns ju tolk på de andra lektionerna. Läraren pratade snabbt och visade kanske lite med händerna, men jag kunde inte förstå instruktionerna.
Utan tolk får jag bara titta på vad andra gör – vad de gör, hur de rör sig, vart de springer – medan jag försöker hänga med. Även om jag gör mitt bästa, är jag alltid efter. Jag skulle gärna visa vad jag verkligen kan!
En gång försökte jag på allvar. Det var en löpbana och jag var säker på att jag gjorde rätt. Men jag följde efter en annan elev som förstått fel. Vi sprang på fel bana och de andra skrattade. Det kändes hemskt. Efter det har jag inte ens velat försöka på riktigt.
– Joonas, 11 år