Signaler från teckenspråksgemenskapen ger vid handen att en stor del av barnen inte får ett tillräckligt stöd för sin språkutveckling inom handikappservice, småbarnsfostran och för- och grundskoleundervisningen. Här måste det bli en ändring.

Döva barns familjer stöter redan under barnets första år på en djungel av information och tjänster. Endast ett fåtal uppmuntras att använda teckenspråk och bli tvåspråkiga. Kommunerna bemöter familjerna mycket ojämlikt: en del familjer får undervisning i teckenspråk men de flesta tvingas kämpa för sina rättigheter, till och med i flera år, vilket fördröjer barnets språkutveckling.

Barnets tvåspråkighet ska stödas genom att familjen erbjuds hemundervisning i teckenspråk.

Några familjer har rent av flyttat från en kommun till en annan bara för att garantera en plats i en teckenspråkig daghemsgrupp för sitt barn. Ett teckenspråkigt barn, som inom familjen har tillägnat sig teckenspråket på en nivå som motsvarar hens ålder, ska ha rätt att använda sitt modersmål också utanför hemmet, det vill säga i samband med småbarnsfostran, barnklubbar osv. Med teckenspråket som grund kan barnet lära sig andra språk och bli två- eller flerspråkigt.

Inom den grundläggande utbildningen är undervisningen i teckenspråk som modersmål också ett lotteri från kommun till kommun. I praktiken existerar inget undervisningsmaterial och numera finns möjligheten till en teckenspråkig inlärningsmiljö bara i ett par städer. När undervisning och övrig interaktion sker blott och bart genom teckenspråkstolkning får eleven endast en del av den kunskap som undervisningen innehåller. Inklusionens i sig goda målsättningar om en skola som lämpar sig för alla uppnås inte, och många barn och unga känner sig ensamma och utanför i sin närskola.

Möjligheten till en teckenspråkig utbildningsbana måste tryggas genom att teckenspråkskunnig personal anställs inom både småbarnsfostran och för- och grundskoleutbildning. Också möjligheten att studera teckenspråk som modersmål ska säkerställas.

Coronasituationen och distansundervisningen har ytterligare försämrat många barns och ungas möjligheter till likvärdig undervisning. För döva och dövblinda barn och barn med hörselvariatio har det varit väldigt utmanande att följa med närundervisningen när lärare och tolkar använt ansiktsskydd. Också kontakten till jämnåriga teckenspråkiga barn har blivit lidande eller saknats helt. När nivån på undervisningen varierar och kamratstöd saknas ökar risken för utslagning flerfalt.

Ett starkt språk lägger grunden för inlärning och sociala relationer och förebygger utslagning.

Förbundsmötet förutsätter att barn och unga ska få stöd i att växa in i sin teckenspråkighet och bli teckenspråkiga, såväl inom småbarnsfostran som i för- och grundundervisningen. Enbart välvilja är inte längre stöd nog, det är nu dags att göra de konkreta ändringar som behövs i lagstiftningen. Med hjälp av fakta, attitydförändring och en välavvägd centralisering av servicen ska vi förbättra barns och ungas livskvalitet och jämbördighet.

Helsingfors 12 juni 2021
Finlands Dövas Förbunds förbundsmöte