Maj-Lis Sundell och Saara Tarvonen ger sorgen ett ansikte. De är två av många kvinnor som fråntogs möjligheten att få flera barn.
− Min son föddes på kvinnokliniken i Helsingfors i september 1957. Bebin togs genast ifrån mig eftersom jag hade haft tuberkulos 1947. Det skulle först med laboratorieprover säkerställas att sjukdomen inte smittar till pojken, berättar Sundell. Efter några nervpinande dagar visade sig proverna vara rena och den unga modern fick äntligen barnet i sina armar. Livet som en liten familj kunde börja.

Det fanns bara ett men: Maj-Lis och hennes Veikko var inte ännu gifta. På 1950-talet var det opassande att ”leva i synd”, dvs. att sambo. Ännu skamligare var det att få utomäktenskapliga barn.
– Prosten Paunu hade hört att rykten om att jag fått en bebi. Han besökte oss hemma i Parkstad, säger Sundell, som minns den dagen som hade det varit igår.
– Jag måste gå med på att bli steriliserad, annars skulle vi inte kunna bli lagligt vigda till äktenskap. Jag ville inte bli steriliserad men var tvungen att ge mitt samtycke.

På den tiden hade dövprästerna stort inflytande i dövsamhället. Eftersom det inte fanns teckenspråkstolkar var det diakonissorna och prästerna som hjälpte döva i vardagsfrågor, de tolkade och fungerade som portvakter till äktenskapet. Dövprästen Lauri Paunu, känd för att vara dövvän, var på tjänstens vägnar tvungen att göra också sådant som han fann obehagligt, då Finlands lag inte heller gav honom något val.

Syftet att eliminera ärftlig dövhet

År 1929 förbjöds giftermål mellan döva i äktenskapslagen. Ett dövt par som ville ingå äktenskap måste acceptera sterilisering.

Först förbjöds alla äktenskap mellan medfött döva personer. År 1944 lyckades herrarna i ledningen för dövstumförbundet tillsammans med dövprästerna Otto Myyryläinen och Lauri Paunu och deras hjälptrupper åstadkomma en ändring av lagen så att det endast var personer med ärftlig medfödd dövhet som inte fick gifta sig. Skillnaden mellan barndomsdöva och ärftligt döva är i allmänhet att det i barndomsdövas släkt inte finns andra döva. Vissa tursamma par lyckades bli vigda genom att utnyttja olika slags kryphål: den som förrättade vigseln kunde t.ex. vara den ordinarie prästens vikarie och ovetande om äktenskapsförbudet.

Maj-Lis steriliserades i maj 1958 på Kvinnokliniken. På den tiden var det inget litet ingrepp. Det lämnade ett tjockt, tio centimeter långt ärr på nedre delen av buken.
I lagens ögon var Sundell det perfekta objektet: hennes föräldrar var döva och hon hade också två döva syskon. Också Veikko Sundell hade en döv syster. Det var fullt möjligt att de skulle få döva barn. Så gick det också, första barnet Jan-Erik föddes hörande men blev uppenbarligen döv i halvtårsåldern.

Efter steriliseringen vigde prästen Paunu paret Sundell till äktenskap men deras längtan efter ett barn till gick aldrig över. Och sedan dog enda sonen Jan-Erik av sköldkörtelcancer nyårsdagen 1980, endast 22 år gammal.
– Jag gråter varje morgon när jag vaknar och tittar på bilder på min son, säger Sundell med tårar i ögonen.
– Min man dog i maj följande år, jag blev alldeles ensam. Jag har inte ens ett andra barn som kunde trösta mig!

”Jag hade velat ha tre barn”

Toivo Tarvonen och Saara Korhonen fick dottern Maritta den 13 oktober 1956. Flickan var frisk och kry – och döv. För att det unga paret skulle kunna bli hedersamt vigt måste också Saara gå med på sterilisering.  Toivo Tarvonen härstammade ur en gedigen dövsläkt och Sara hade en döv faster, så även detta par var i lagens ögon i riskgruppen.
− Jag gick till Diakonissanstalten tillsammans med diakonissan Eeva Malmila för att bli steriliserad, minns Tarvonen.
– Malmila tyckte väldigt synd om mig för att Toivo och jag inte kunde bli vigda.

Tarvonen steriliserades ett par veckor efter förlossningen. Den 26 november vigdes Saara och Toivo till äktenskap.
– Vi hade önskat oss tre barn. Också min dotter bad oss alltid om en liten bror eller syster, men det kunde vi aldrig ge henne, säger Saara Tarvonen bedrövat.

I början av 2000-talet besökte hon Finlands Dövas Förbunds habiliteringssekreterare för att dryfta vad man kunde göra.
− Jag ville höra av prästen Paunu varför det var nödvändigt att sterilisera mig. Men Paunu var då 92 år och i dåligt skick på Forsby sjukhus, så vi sökte aldrig upp honom. Han kanske inte ens hade kommit ihåg saken längre, funderar Tarvonen.

Sundell och Tarvonen är inte de enda som tvingades gå med på sterilisering. Med stöd av de etiskt betänkliga lagarna om tvångssterilisering och äktenskap steriliserades 7 530 kvinnor, men det finns inga exakta uppgifter om antalet döva. Den officiella versionen beträffande lagen var att en person själv kunde anhålla om sterilisering om han eller hon misstänkte att det finns en risk för att få handikappade barn. Sanningen är att de alternativ döva hade att välja mellan var att godta sterilisering eller leva i ett utomäktenskapligt förhållande, som ansågs skamligt. Låter det rättvist?

Text och foto: Salla Lähteenmäki

Artikeln publicerades i Dövas tidskrift 2/2014.