Jag vill inte tillbaka till det förflutna!
”Det är en glädje att träffa mitt barnbarn Niilo. Han tecknar så fritt och uttrycksfullt! Eftersom hans föräldrar är döva är teckenspråket en självklar del av hans värld – språket för gemenskap och värme.
Jag minns min egen barndom. På 1960-talet var teckenspråk förbjudet på internatet för döva. Den som tecknade under lektionen fick smäll på fingrarna med pekpinnen. Vårt språk kunde ha blomstrat, men man ville rensa bort det. I stället tvingades vi läsa läraren på läpparna och lära oss forma ljud – utan verklig förståelse.
Därför är jag glad över Niilos språk och självförtroende. Det är tydligt att han kommer att klara allt han vill. Ändå oroar jag mig – världen tycks gå åt fel håll. Det pågår en nedmontering av medborgarsamhället och organsationers röster tystas. Även vi teckenspråkiga har fått mindre utrymme att försvara våra rättigheter. Om ingen längre lyssnar på oss – hur ska det då gå för Niilo?
Jag vill inte att han ska behöva uppleva det jag gjorde. Jag önskar att alla ville att han får växa upp i en värld där varje barn har en rättvis chans – och får vara sitt eget underbara jag.”
– Leena