Lauras berättelse
Jag sätter mig på Emmas sängkant och tittar in i hennes stora, frågande ögon. Jag kramar hennes lilla hand och försöker le.
Emmas äldre syster är hörande. Med henne kan vi ha långa samtal. Ibland berättar hon entusiastiskt om sitt favoritprogram, ibland pratar vi om saker som hon undrar över. Emma blir egentligen utanför allt det här. Det är orättvist och jag vet det. Mitt hjärta brister om jag tänker på det för mycket.
Jag kan teckna några tecken, klumpigt och ofullständigt. Det räcker inte med att försöka lära sig från YouTube-videor. Det är klart att vi behöver riktig teckenspråksundervisning, men det har varit svårt att få det. När vi äntligen fick ett jakande svar på vår ansökan om teckenspråksundervisning för familjen i fjol, var det bara tio timmar som beviljades! Det är ju försvinnande lite. Det är ju inte bara ett nytt språk utan ett nytt sätt att kommunicera! Och de har inte ens hittat någon lärare åt oss.
Jag tecknar åter en gång försiktigt till Emma: ”God natt.” Hon svarar med ett leende, men samtidigt vet jag: det här räcker inte. Det här är inte tillräckligt
– Laura, 42 år