Artikeln om den tyska mannens och den finska kvinnans lyckade flyktfärd delades i dövas historiegrupp på Facebook och väckte intresset för Arvo Kallatsa. Själv har jag som barn hört berättelsen om paret av min mor. Den romantiska kärlekshistorian var verkligen som ur en saga. Men de här människorna fanns på riktigt, i min närkrets.

Glesbygdsbyn Niesi

Jag är hemma i Niesi, en avsides by i forna Rovaniemi landskommun. På riksväg fyra, ungefär halvvägs mellan Rovaniemi och Sodankylä, finns numera en skylt med texten ”Niesi 22”. Under kriget låg Niesi bortom all ära och redlighet och man tog sig dit med häst, på skidor eller till fots.

Under fortsättningskriget fanns det många tyska fångläger i Lappland. Ett av de minsta låg på vägen till Niesi. Den tyska soldaten Hans Gröning fungerade i flera månader som lägervakt där. Ett stenkast från lägret bodde Lea Heinänen. De tu blev förälskade men ställdes så inför det faktum att alla tyskar enligt avtalet om vapenvila mellan Finland och Sovjetunionen skulle utvisas till sitt hemland.

Paret beslutade att fly till Sverige. För det behövdes en plan och för att verkställa planen behövdes hjälp. Döva Arvo Kallatsa visade sig bli den djärva flyktplanens nyckelperson. Tysken skulle utge sig för att vara den finska kvinnans storebror som varken kunde höra eller tala.

Jämlik i bysamhället

I granngården till mitt barndomshem föddes Arvo som femte barnet i en skara på nio syskon. På den tiden var familjerna stora, med flera generationer under samma tak.

Arvos brorson Martti Kallatsa bor kvar på släktgården och minns sin farbror väl. Martti berättar att Arvo som väldigt liten insjuknade i polio. För familjen var det oklart om han var döv från födseln eller om dövheten var en följd av polion.

Arvo kallades dövstum, vilket var en gängse benämning för döva på den tiden. Men stum var Arvo då inte. Han kunde ord som den närmaste kretsen förstod och man använde också egna tecken, som Martti uppger sig kunna än i dag. Arvo avläste också folks läppar. Kommunikationen i familjen och bygemenskapen fungerade alltså med såväl tal, munrörelser som tecken.

Med hjälp av Outi Ahonen och Tomas Hedberg fick jag reda på att Arvo gick i dövskola i Uleåborg 1914–1916. Han började i B-klassen men blev sedan flyttad till C-klassen. En sådan flyttning betydde då att eleven antingen inte lärde sig att tala eller på något sätt låg efter i utvecklingen. Men i Niesi var det ingen som tyckte att Arvo var klent begåvad. Tvärtom var han mycket omtyckt och uppskattad både av familjen och i byn. Ha ville antagligen bort från dövskolan på grund av hemlängtan.

Arvo studerade senare till snickare för att genom det tjäna sitt levebröd. Det sades att det runt om i byarna fanns allt från sängar till klädskåp som hade sitt upphov i Arvos skickliga händer. Arvo kunde också köra häst och han jobbade på hyggena i skogen som alla andra män i byn.

Sin vana trogen

Arvo hade sina egna vanor och alla släktingar kommer ihåg dem. Om söndagarna tog han på sig helgkostymen och gav sig till byss på sin bekanta runda. När han traskade iväg meddelade han familjen ”Titteli, tilipa, tuopa ja tappu”, vilket betydde att han först går till Vesteri, sedan till Hilma, därefter till Tuomas och sist till Jappu.

Efter Valborg bytte Arvo till sommarkläder även om vädret kanske fortfarande var kallt.

Arvo var godmodig men kunde också bli arg, till och med långsint. Han förlät aldrig den man som framför näsan på honom for iväg med kvinnan han älskade. Arvo förblev ungkarl hela livet. Kanske det var därför han ville hjälpa det förälskade finsk-tyska paret att hållas tillsammans. Och det lyckades! Med tiden slog paret sig ned i södra Sverige, fick två barn och blev svenska medborgare.

Arvo kände Lea Heinänen genom att Kallatsas och Heinänens var familjebekanta. Högst sannolikt var han medveten om flyktplanen och visste hur hans identitetsbevis skulle användas.

Slut på medicinen

En januaridag 1970 var Arvo nervös redan på morgonen. Hans hjärtmedicin var slut och äldsta broderns fru Tiina hade åkt till staden med familjen Heinänen för att hämta mer medicin. Under dagen frågade Arvo upprepade gånger när ”Tiita” kommer tillbaka.

På eftermiddagen gick Arvo för att hämta mjölk från en annan gård och skulle ta posten på hemvägen. Under tiden återvände Tiina från stadsresan. Då kom budet att Arvo ligger på byvägen och verkar vara livlös. Martti åkte tillsammans med Leas brorson Velu Heinänen iväg för att skjutsa Arvo till sjukhuset. I hopp om att det ännu skulle kunna hjälpa lade Martti hjärtmedicin under Arvos tunga. Men under färden till staden visste Martti och Velu ändå att mannen som åkte med dem i bilen redan var död.

Text Katri Holm
Foto Familjens Kallatsas fotoalbum

Artikeln är publicerad i Dövas tidskrift 4/2018.