Till minne av Ulla-Birgitta ”Bew” Wallvik

Född den 10.2.1937 i Kervo
Död den 26.2.2023 i Helsingfors

Det var med stor sorg jag tog emot meddelandet att vännen Bew oväntat hade dött. Men samtidigt kändes stor glädje och tacksamhet över vår långa trogna vänskap.

Bews insatser i Dövsamfundet är ovärderliga, speciellt i det finlandssvenska dövsamfundet, som hon ömmade så varmt för. Hennes meritlista blev lång. Hon kunde bland annat titulera sig översättare, tidningsredaktör, författare, teckenspråkstolk och -handledare, dövlärare, elevhemsföreståndare vid Dövskolan i Borgå, bibliotekarie och informatiker på Dövas förbunds bibliotek i Haga. Hennes mångsidighet, begåvning och anspråkslöshet var de mest kännetecknande dragen hos henne. En sann altruist.

Bew föddes i Kervo till döva föräldrar, modern finsk och fadern finlandssvensk, bägge teckenspråkiga. Själv blev hon trespråkig från första början, teckenspråket var hemspråket, finskan med moderns släktingar och svenskan med faderns släktingar. Under brinnande krig skickades Bew som 3 åring till helsvenska Yttermark i Närpes, till faderns hemtrakter och släktingar. Tiden där kom att starkt prägla hennes personlighet och identitet. Hon älskade sin far högt och stod honom nära och det svenska språket präglade henne djupt. Hon påbörjade också sin skolgång i Yttermark.

Som 8 åring kom hon tillbaka till hemmet i Kervo. Hon hade då glömt finskan och blivit storasyster till en liten bror. Stora omställningar, men det klarade hon bra. Och det visade sig senare i livet, att stora omställningar klarade hon av, aldrig beklagade hon sig. Hon tog sig tappert igenom svårigheter och sorger, då en dörr stängdes öppnade hon en ny.

Bew blev student vid Brobergska skolan i Helsingfors 1956 och bildade tidigt familj. Mannen var finskspråkig, så hemspråket i familjen blev finska. Redan följande år fick hon sitt första barn, en dotter. Som 28 åring var Bew mor till 6 barn, tre flickor och tre pojkar och som 32 åring ensamstående med barnen i åldern 4–12 år. Det var tunga och slitsamma år för henne. Hon jobbade i huvudsak som översättare. Hon berättade att hon, för att dryga ut kassan, brukade skriva, under pseudonym, ”tragiska, sanna” livs historier som hon sålde till finska och svenska veckotidningar. Det blev många år att helt koncentrera sig på ekonomin, barnens uppväxt och skolgång. Under de här åren hade Bew ingen annan kontakt till teckenspråket/dövsamfundet än kontakten med föräldrarna.

På det personliga planet var sorgen stor, då äldste sonen tragiskt omkom i en drunkningsolycka.

De ekonomiska bekymren avtog sakteliga då barnen blev vuxna, flyttade ut och småningom bildade egna familjer. En stor glädjekälla blev alla tio barnbarn som Bew älskade och var så stolt över.

I början 1980 talet behövde Finlands Dövas förbund r.f. en svensk redaktör till den tvåspråkiga tidningen Kuurojen lehti/Dövas tidskrift. Eftersom Bew var tre språkig var hon den rätta personen att anställas. Då alla barn blivit vuxna ville Bew äntligen återvända till sina rötter, dvs. teckenspråket och dövsamfundet. I den teckenspråkiga miljön var hon äntligen hemma, sade hon. Och hennes insatser från den tiden till sin död är helt unika. Som redaktör översatte hon texter i tidningen från finska till svenska och vice versa. Hon skrev artiklar och gjorde intervjuer. Hon började också undervisa i teckenspråk på olika arbetar- och medborgarinstitut. Hon tolkade i nationella, nordiska och internationella sammanhang. Hon jobbade som studietolk, tolkade döva i vardagssituationer, en rättighet som döva fick enligt socialvårdslagen på 1980-talet, 250 timmar/år. Hon engagerade sig i sammanhang där man debatterade dövkultur, teckenspråkets ställning, dövas rätt till adekvat undervisning på det egna språket, teckenspråket mm.

I medlet på 1980-talet flyttade hon till Borgå där svenska Dövskolan funnits sedan 1846. Bew ville absolut göra flera insatser för svenska döva. Hon engagerade sig i Döva och hörselskadade barns stödförening r.f. (DHBS) med hemort i Borgå, där jag var ordförande. Hon översatte teckenspråks läroböckerna Viito elävästi I och II av Juha Paunu, på svenska Levande teckenspråk I och II (1985). Dessa användes under många år i all teckenspråksundervisning i Finland.

Både Bew och jag hade läst Harlan Lanes bok When the mind hears och vi kände stor ilska, sorg och förtvivlan över hur döva har behandlats under långa tider, i hela världen. Samma tendenser såg vi ju i Finland. Efter diskussioner och lite påtryckning från min sida, skrev Bew boken ….ett folk utan land… (1997) som handlar om allt från medeltida försök att bota dövhet, till dagens situation med välutbildade döv/teckenspråkiga personer, med eget språk och egen kultur. En gedigen bok.

DHBS gav ut dessa böcker och intäkterna gick till föreningen. Bew krävde just inget för sitt digra arbete. En sann altruist.

Borgånejdens döva r.f. valde Bew till sekreterare och hon skötte uppdraget det vid sidan av allt annat arbete. Dövas församlingsblad, grundat 1980. Församlingsförbundet ger ut 4 nummer/år och de distribueras till alla finlandssvenska döva och deras anhöriga. Efter dövprästen och redaktören Eino Savisaari död 1989, valdes Bew till redaktör för tidningen. I många år såg hon till att det fanns ett bra innehåll för alla och envar, både sakralt och profant.

Vid den här tidpunkten hade Dövskolan i Borgå (grundad 1846) problem med att få teckenspråkiga lärare till skolan och dito elevhemsföreståndare till internatet. Bew som bodde i Borgå var genast villig att ta sig an uppgifterna, både som lärare och som elevhemsförståndare. Eleverna älskade henne. Äntligen en vuxen i skolan att identifiera sig med. Bew var sträng men rättvis. Hon såg genast om någon försökte fuska, lura, lunta eller dylikt. Hon hade hökögon och ingenting undgick hennes blick. Men hennes lektioner var så intressanta för att de skedde på flytande teckenspråk och i rasande takt, något som eleverna inta var vana vid. Bland annat historia blev ett intressant ämne för många och att förstå skillnaden mellan teckenspråk och skriftspråk/skriven svenska gav eleverna många Ahaupplevelser.

Då Dövskolan i Borgå, sedermera Svenska skolan för hörselskadade, stängdes 1993, blev Bew bibliotekarie/informator vid Dövas förbunds bibliotek. Hon handledde studeranden, skaffade fram faktamaterial om dövas språk, kultur, historia mm. Hon var uppskattad och kunnig och såg till att det som inte fanns, skaffade hon. Hon skrev också många Dövföreningars historik, då de firade jubileum.

Efter sin pensionering från Dövas förbund engagerade hon sig med iver i Finlandssvenska teckenspråkiga r.f. År 2005 gav föreningen ut boken Du måste vara döv för att förstå. Finlandssvenska dövas fotspår i historien som Bew skrivit. Där har hon samlat personporträtt som ger inblick i hurudant dövas liv sett ut under de senaste århundradena, bland annat skolgång, yrkesliv, familje- och föreningsliv.

Under alla de år vi känt varandra och jobbat ihop, har vår vänskap varit öppen och varm. Jag har två döva söner och på våra släktkalas, konfirmationer, bröllop, begravningar osv. behövdes alltid en teckenspråkstolk. Och Bew var den som alltid beredvilligt ställde upp fanns där för oss.

Vi har fått dela glädje och sorg, Bew och jag. Vi har sett positiva förändringar för döva/teckenspråkiga i samhället, men också besvikelsen över att vi inte, trots kamp, kunde förmå samhället, politikerna och tjänstemännen att låta Dövskolan i Borgå överleva. Den som var hela dövsamfundets vagga och ursprung.

Nu har Bew gjort sin sista resa och mina varmaste tankar går till hennes 5 barn och 10 barnbarn.

Tack Bew, för trogen vänskap, du är i ljust och kärt minne bevarad.

Vännen Brita Edlund