Kom priset som en överraskning för dig, Liisa Kauppinen?

− Ja, i högsta grad! Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det här. Jag fick e-post från FN en dag och trodde först att det var dags för frågan som återkommer vart femte år, det vill säga ”vem föreslår du ska få FN:s människorättspris?” Sedan läste jag noggrannare och insåg att de frågade mig om jag ville ta emot priset!

Förslaget hade lagts fram av Dövas världsförbund, som Kauppinen är hedersordförande för. Det är tack vare hennes oförtrutna kampanjarbete som teckenspråket och döva har en väl framträdande plats i FN:s nya konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Kauppinens karisma har helt klart gjort intryck på FN:s valkommitté eftersom hon vann ett brett understöd. Över 150 kandidater var uppställda för priset.

Afrika gav en läxa

Kauppinens jämnåriga har redan länge legat och myst i spisvärmen i sin pensionärstillvaro men själv flänger hon land och rike runt. Var kommer den outsinliga energin ifrån?

− Det beror säkert på min familjebakgrund. Under kriget tog vi i vårt hem i Koura by i Nurmo emot både evakuerade och t.ex. zigenare som kom med häst och vagn. Mormor kokade potatis åt dem och så fick de övernatta i storstugan, minns Kauppinen.

− Jag är uppvuxen med tolerans. Jag har också en tendens att ta tag i sådant som jag upplever vara fel eller snedvridet.

Det var på håret att Kauppinen inte hade blivit den internationella människorättspåverkare hon är i dag. När Finlands Dövas Förbund år 1986 bad henne avlägga ett snabbt besök i Afrika var hon till en början motsträvig.

− Jag hade alldeles nog med arbete här hemma i Finland. Men jag åkte i väg i alla fall och råkade i Afrika ut för en riktig kulturchock: få döva barn fick gå i skola och i skolan fick de bara en måltid om dagen. Jag återvände från resan direkt till dövförbundets årsmöte i Åbo. Där fick jag en kulturchock av ett annat slag när döva klagade på att texttelefontjänsten var en dyr service.

Kauppinen lät på stubinen andra ta hand om texttelefontjänstens kostnadsfrågor och inriktade sig på att hjälpa världens döva. På den vägen är hon än i dag.

”Döva måste lära sig höra”

Kauppinen har fått se dövas liv i världens alla hörn. I vilket land tillgodoses våra rättigheter bäst?

− Det är omöjligt att utse ett enskilt land till det bästa men här i Norden har läget länge varit bra. I Finland har vi tolkningstjänst och staten stöder den teckenspråkiga teatern och det teckenspråkiga biblioteket.

I länder med inbördeskrig är de mänskliga rättigheterna ofta väldigt åsidosatta.

− Till exempel i det oroliga Somalia är situationen riktigt dålig. I hela landet finns bara två dövskolor: en gemensam för döva och blinda barn och en för äldre döva barn. På grund av krigstillståndet kan små barn inte skickas ut på en lång skolväg och det betyder att en del döva kan börja skolan först när de är kring 20 år gamla, berättar Kauppinen.

– På en resa i Somalia frågade jag de studerande vad döva behöver. De unga männen svarade att det behövs sportskor för att det är svårt att sparka fotboll i sandaler!

Rörelsehindrade och blinda i u-länderna är såtillvida i en sämre situation att de inte kan röra sig utan hjälp. Gropiga vägar kan tvinga en invalid att krypa på marken då det inte går att ta sig fram med rullstol. Döva har svårigheter av ett helt annat slag.

− I u-länderna är det döva som har de sämsta möjligheterna att gå i skola, säger Kauppinen.

– Man tänker som så att det inte går att undervisa någon som varken hör eller talar. I till exempel. Moçambique talade läraren till eleverna med ett papper framför munnen men inte ens de med hörapparat kunde uppfatta vad som sades. Jag frågade om eleverna undervisas i något ämne, exempelvis historia. Läraren svarade att döva först måste lära sig höra!

Jämlikhet genom fredsfostran

För Kauppinen innebär mänskliga rättigheter överenskommelser mellan staterna som innebär att människovärdet är skyddat överallt i världen. Varför ska det då vara så svårt att förverkliga de mänskliga rättigheterna? Har staterna inte vilja att åstadkomma jämlikhet eller betyder rättigheter för en att någon annan alltid blir utan?

− Om ens rättigheter tillgodoses är det aldrig bort från någon annan, tvärtom. Staterna har säkert vilja, det är snarare medlen som saknas, tror Kauppinen.

– Skillnader i språk och kultur ligger bakom många krig. Vi borde satsa på fredsfostran och lära oss uppskatta det som är annorlunda. Olikhet är en rikedom för mänskligheten. Men ändå kan föräldrar ofta uppleva ett dövt barns födelse som ett hot mot familjeharmonin. Då försöker man förändra barnet och göra det likadant som de andra familjemedlemmarna.

Hur ser en perfekt värld enligt Liisa Kauppinen ut?

− Uttrycket ”en döv kan inte” är avskaffat, likaså hindren för jämlik medverkan. I en perfekt värld är ett dövt barns födelse en lycklig händelse och barnet får samma möjligheter som alla andra i sitt liv.

Framtiden för barn som använder teckenspråk bekymrar Kauppinen.

− Åtgärderna som motarbetar teckenspråket är institutionella. De finns i samhällets servicestrukturer – inom rehabilitering, småbarnsfostran, utbildning och familjestöd. Till exempel i skolan tillgodoses teckenspråkiga barns rättigheter inte: om ett barn talar det minsta överförs det omedelbart till en hörande grupp. Teckenspråket är ju inte något hot, det är vansinne att vara emot det, fnyser Kauppinen.

– Att vara för teckenspråk betyder inte att man är emot talförmåga, jag talar ju själv.

Hur kan vi vanliga dödliga främja de mänskliga rättigheterna?

− Först måste man veta vilka rättigheter man har, sedan kan man förbättra saker och ting tillsammans med andra. Vi måste försvara vår rätt till teckenspråk: döva har rätt till en högklassig undervisning på teckenspråk. Vi har rätt att uttrycka oss på teckenspråk och samhället har en skyldighet att förstå oss.

Text: Salla Lähteenmäki
Foto: Annika Posti och UN Photo / Paulo Filgueiras

Artikeln är publicerad i Dövas tidskrift 1/2014.