Det är säkert många som har undrat över varifrån Liisa Kauppinen får alla sina krafter för att driva dövas rättigheter både i hemlandet och internationellt. Barndomshemmet gav henne en bra vägkost och goda värderingar för livet.

– För att orka behöver människan acceptans, stöd, uppskattning, en kärleksfull släkt och goda levnadsförhållanden, säger Liisa när hon funderar på källan till sin energi.

– Dessutom behöver man i jobbet bra arbetskamrater och samarbetspartner.

Att ha arbetet som livsstil har också sin bakgrund i jordbrukarfamiljen: ingen i Liisas barndomshem pensionerade sig utan också över 90 år gamla farfar var med och jobbade med höbärgningen.

En born ledare

När Liisa ombads vikariera Finlands Dövas Förbunds verksamhetsledare Jarmo Narmala blev hon inte särskilt entusiastisk över uppdraget eftersom hon trivdes som informations- och utbildningssekreterare och ansåg att det var hennes livsuppgift att undervisa. Efter några år blev hon på styrelsens och förbundsordförande Runo Savisaaris initiativ ordinarie verksamhetsledare. Hon hade tänkt arbeta som verksamhetsledare bara en kort tid, men den tiden visade sig bli 30 år!

Även om jobbet som verksamhetsledare inte kändes lockande föll ledarskapet genast sig naturligt för Liisa.

– Min mamma sade att jag var född till ledare. Redan som liten ordnade och ledde jag lekarna för släktens barn.

Den unga och frejdiga verksamhetsledaren grep sig energiskt verket an tillsammans med sina kunniga arbetskamrater. På 1970-talet var det synnerligen viktigt att få ordning på grundläggande saker i dövas vardag och att stötta dem. Det var ett omfattande arbete att bygga upp nätverket av habiliteringssekreterare. Då uppdagades också behovet av tolktjänster. När det grundläggande jobbet var gjort kunde man börja utveckla annan service: kultur, folkhögskolan, sysselsättning.

– I början av min verksamhetsledarbana försökte ordförande Runo Savisaari bromsa mig då han tyckte att jag hade alldeles för brått med att utveckla saker och ting. Men han litade på mig och beslutade sig för att stödja mig i arbetet och försöka hänga med i farten.

På 1980-talet lyckades förbundet få understödet från Penningautomatföreningen höjt betydligt, vilket gjorde det möjligt att skaffa större lokal och snabbt öka antalet anställda. Förbundets successtory fortsatte och det allra viktigaste resultatet under Liisas verksamhetsledarperiod var erkännandet av de språkliga rättigheterna 1995.

Internationell opinionsbildare

I egenskap av generalsekreterare och senare president för Dövas världsförbund förde Liisa fram dövas angelägenheter på internationella forum. Under hennes tid koncentrerades världsförbundets insatser på att förbättra dövas situation i u-länderna.

Beredningen av FN:s konvention om handikappades rättigheter, som påbörjades år 2001, har varit det allra tyngsta internationella uppdraget. Liisa representerade världsförbundet på alla de åtta beredningsmötena. Tidvis var även förbundsordföranden Markku Jokinen med.

– Jag tror att jag och tolkarna Virpi Thurén och Sirpa Ruuskanen, som har varit med på alla möten, har gjort historia. Den här konventionen kommer att vara omvälvande för handikappade.

Än går det inte att dra en lättnadens suck för härnäst skall konventionen godkännas av FN:s generalförsamling och därnäst av en tredjedel av FN:s medlemsländer för att den skall träda i kraft. Och inte ens då är processen slutförd; nationella lagar skall revideras så att de motsvarar konventionen och för att följa upp hur den efterlevs skall ett världsomspännande uppföljningssystem upprättas.

Eftersom Liisa Kauppinen har verkat länge på de internationella forumen vet hon att rättviseuppfattningen är olika i olika delar av världen, oberoende av vilka vackra ord om allas våra rättigheter som står i människorättskonventionerna. Det står ytterst illa till med de mänskliga rättigheterna i många u-länder och även i en del i-länder.

– Det är viktigt att om och om igen tala om de mänskliga rättigheterna så att man kan åstadkomma en förändring.

Genom sitt arbete har Liisa besökt 90 länder. Världens döva förenas av en likartad livsstil, de är beroende av synen, ögonkontakt är viktig och man väcker varandras uppmärksamhet genom beröring eller genom att smälla i bordet.

För dövsamfundet i Mendoza i Argentina vid foten av Anderna var Liisas besök någonting alldeles speciellt: de hade aldrig träffat någon utländsk döv. Efter en kort stunds försök kunde man finna ett gemensamt sätt att kommunicera och Liisa fick även där ta del av den historia som är så välbekant för alla döva i världen. Döva i Mendoza tvingas använda hörapparat i skolan och läraren förbjuder användningen av teckenspråk. Dövas mål är det samma överallt: man vill uttrycka sig och få service på teckenspråk.

En aktiv pensionär

Hedersordföranden Liisa Kauppinen har lovat att ännu en tid vara med i Dövas världsförbunds verksamhet. Hon ansvarar bland annat för sådana uppgifter som hör ihop med FN-konventionen om handikappades rättigheter, eftersom hon har varit med under hela beredningsprocessen.

– Sedan när människorättskonventionen är godkänd av FN:s generalförsamling kan jag i lugn och ro pensionera mig helt och hållet.

Som pensionär vill Liisa läsa böcker, gå i bilskola på nytt, studera vid universitetet, skaffa hund, umgås med sina vänner, stavgå, hålla sin hemsida up-to-date och sticka kläder till sina barnbarn. Tiden hon tillbringar tillsammans med de fyra barnbarnen är just nu det viktigaste

Det har inte känts svårt för Liisa att avstå från verksamhetsledarens uppgifter. Hon har gjort sitt och nu får de som är yngre ta vid. Det hon i första hand kopplar ihop med åren inom förbundet är att man genom ett oförtrutet arbete kan genomföra också svåra saker.

– Men ensam orkar ingen. Ledaren visar vägen men det är bara genom kollektiv styrka man lyckas. Det har varit fantastiskt att se hur engagerad personalen är i förbundets ideologi, kampen för teckenspråket.

Text och foto: Annika Posti

Artikeln är publicerad i Dövas tidskrift 5/2006.