Valtteris berättelse
Att sitta bland hörande är lite som att titta på en film utan ljud eller text. Man ser vad som händer men hänger ändå inte riktigt med. Ibland kan jag bara le och nicka, fast jag inte riktigt vet vad det handlar om.
Efter en lång dag är jag helt slut efter att ha varit på helspänn hela tiden. Det måste jag vara för att klara mig i de hörandes värld. Jag funderar på varje blick och min som jag ser, och försöker tolka dem. Det är jättejobbigt.
Men det värsta är ensamheten. Det handlar inte så mycket om att man inte vill ha mig med, utan om att ingen förstår hur jag ser världen. Att prata med mig är inte kommunikation på riktigt. För det behöver jag teckenspråk.
Därför är det så otroligt viktigt för mig att träffa andra teckenspråkiga. Det handlar inte bara om att möta andra – jag blir samtidigt en del av någonting större. Då kommer jag ihåg att vi är en gemenskap. Och i den gemenskapen kan jag vara helt och hållet mig själv.
– Valtteri, 15 år