Julfriande med ett dövt barns ögon
”Vår släkt samlas alltid hos mormor på juldagen. Stämningen är fin – en riktig gran, levande ljus och glittrande dekorationer. Det är trevligt att få se mormor och morfar, kusinerna, mostrarna och morbror. Det är ändå tråkigt att ingen av dem kan teckna. De glömmer ofta att jag är döv.
I julbordet pratar alla livligt med varandra. Jag försöker följa med deras miner, men det är omöjligt att få reda på deras munrörelser. Jag blir rädd när jag känner en stark duns i golvet. Morbror skrattar så att han får tårar i ögonen och även de andra börjar skratta. Det skulle vara trevligt att veta varför alla skrattar. Och jag vill ju berätta för alla om mina fantastiska julklappar, för mormor hur god maten var och för morfar vad jag är rädd för i källaren.
Jag vill vara med.”