När detta nummer av Dövas tidskrift når sina läsare har mycket hänt. Finlands regering har hållit sin budgetmangling. Organisationerna har under skräckblandade förhoppningar upprättat sina ansökningar om nästa års STEA-understöd. Finlands Dövas Förbund har fått en ny verksamhetsledare.

Men i skrivande stund är det fortfarande slutet av augusti. Höstens färgprakt låter sig redan anas i träden, tranorna samlas på åkrarna och leder in tankarna på en snutt av Paavo Haavikkos dikt som fritt översatt lyder: de flyger österut, de hör gråten, tranorna kungsfåglarna, de känner nog sorgen. Sorgebudet har nått de döva i Finland: en av oss är borta, alltför tidigt. Katja Merentie var en pionjär inom dövas utvecklingssamarbete, en modig världsförbättrare och djurens vän. Hon skapade grunden för Finlands Dövas Förbunds utvecklingssamarbete bland annat i Kambodja. Sedermera utbildade Katja sig till textilartesan. Hon var oerhört skicklig i sitt arbete. På sista tiden drömde hon om att göra en gränskarelsk folkdräkt för att hedra sina karelska rötter. Låt våra varma minnen ledsaga dig tryggt över Tuonelas älv, Katja.

Trots sorgen fortsätter livet, modigt och oförtröttligt sträcker det sig mot glädjen. Det är mycket nytt som gror. Bytet av verksamhetsledare öppnar för Finlands Dövas Förbund nya sätt att göra saker på, och finansieringstrycket sätter fart på förändringarna. Sanningsskedet i sannings- och försoningsprocessen går mot sitt slut. Efter det är det dags för försoningsskedet, där samhället förväntas erkänna de oförrätter som vi utsatts för. Vid försoningen mäts i sista hand om vi genuint ses som en del av det finländska samhället.

Den tid som vi lever i har fått mig att fundera över vem styrelsen för Finlands Dövas Förbund när allt kommer omkring är ansvarig inför: förbundet eller de dövas gemenskap? Kanske frågan i sig är en kuggfråga. Styrelsens uppgift är att ha hand om förbundet, och förbundet använder sitt inflytande i frågor som är viktiga med tanke på livet för döva och teckenspråkiga. Förbundet betjänar teckenspråkiga, oberoende av om de är medlemmar i en förening eller inte. Att ha hand om förbundet är således att försvara gemenskapens rättigheter, liksom fadern till Finlands Dövas Förbund Albert Tallroth också avsåg.

Det nya spirar alltid från det som tidigare såtts. Katjas arv lever kvar hos de döva vars framtid hon var med och byggde, och Finlands Dövas Förbund byggs för dagens gemenskap med utgångspunkt i det arbete som Tallroth inledde. När en färd slutar och en annan tar vid är det viktigast att komma ihåg för vem vi finns till.

Salla Fagerström
ordförande
Finlands Dövas Förbund