Servicen måste fungera i en akut nödsituation
Paret Sari och Jouni är båda döva och teckenspråkiga. En lördagsnatt i december drabbades Jouni av en sjukdomsattack och måste föras till sjukhus i ilfart. Det var fråga om en livshotande nödsituation men trots flera försök gick det inte att få en tolk till platsen. När nöden var som störst måste alltså både patienten och hans sambo kommunicera med läkare och sjukskötare enbart med hjälp av papperslappar, gester och gissningar.
Varför går det inte att åstadkomma en tolkningstjänst som beaktar specialsituationer, trots att man påpekat och begärt det många gånger? Varför skjuts teckenspråkiga dövas likvärdighet ständigt åt sidan när tjänsterna planeras?
Just på grund av det här behövs någon som kan ge råd och förhandla, och vid behov kräva jämlikt bemötande, för dem som blir förbisedda. Det arbetet sköter vi på Finlands Dövas Förbund, med hjälp av våra donatorer.
